Jo, jag lever ;)

Skåne lägret var toppen, har skrivit en text om halva lägret, men sen vart det ont om tid, blir bilderbok då jag äntligen fått igång hemsidan igen. Hoppas att jag lägger in texten sen, men jaja...

Söket gick toppen i Skåne, veckan efter noll. Har testa ett par gånger med lite olika trix men just nu så tittar hon bara på figgarna. Har en ide kvar, men jag vart tvungen att köra lite annat just nu, så jag får tillbaka lite självförtroende. Går jag in på söket med det går aldrig som inställning så blir det garanterat skit.

Har kört en del spår istället. Håller på att labbar lite med hårda underlag, vinkel på grusväg och så. Är väl lite olika resultat, fick kärnspår över järnvägsräls, men sen följde hon avdriften i dikesrenen på skogsvägen. Ska köra öppnare yta nästa gång, vill ha ett kärnspår...

Råkade anmäla mig till klubbmästerskapet i lydnad på Akita dagarna. Var ett resultat av för lite sömn och ett vansinnigt infall av optimism. Ångrade mig direkt när jag tryckt sändknappen på mailet, har ju inte kört lydnad-lydnad sedan förra Akita dagarna. Har ju dock kört vissa moment på väg till dagis och så arbetslydnad i räddningen. Konstaterade att jag inte hade något fritt följ, inte hade kört hopp över hinder på ett år, och då kunde hon det inte! Nåja iväg till BK, träningskväll, förståss, massor av folk Matade på med hindret, vart lite meckande men sen provade jag Syrrans Wubba kong, pang där satt den! Efter tre repetitioner med spontana hopp belönade med klicker och leksak så tog hon hoppet på avstånd.

Åkte till sommarstugan helgen innan Akita dagarna, regnade hela helgen så det vart en hel del spår och så en och annan öl framför öppna spisen. Förträngde lydnaden.

Sen kom helgen, släpade upp Yla ur sängen vid fem, in i bilen och iväg till Fagersta. Inställningen var poängen får gå som det vill, men jag ska banne mig inte tappa Yla, tappar jag koncentrationen så tappar jag hennes uppmärksamhet.

Resultatet vart toppen, nästan alla momenten gick bra, friaföljet sket sig som väntat men halva inkallningen, apporten (har bara kört kasta-hämta apportering innan inte fasthållningen) och ställandet gick super. Som grädde på moset så vann vi! Så nu blir det att anmäla sig till lydnaskurs till hösten.

Efter denna bravad så vart det en veckas semester  dalarna, Yla sprang lös i tre hela dagar, och då menar jag sprang och hela dagar. Efter det så var hon helt slut, helt nöjd och med en päls som är helt silkeslen. Körde ett tufft spår i riskskogen en av de första dagarna, fick de flesta pinnarna, sen fick hon ledigt resten av veckan, hon var helt enkelt för trött att träna.

Avslutar med en bild som bevisar att Akitan är en Älg-hund, känns som jag sett den här bilden förut...

 

Tack för alla mail och inlägg i gästboken!!!

This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it

.

Packad

Eller snarare ångest över att inte vara det. Håller på att packar inför skånelägret. Antingen packar jag i absolut sista minuten, eller så håller jag på och småpackar i flera dagar som nu, vilket leder till en jättehög med grejor som garanterat inte innehåller det som jag egentligen behöver. Som kryddan på moset så finns det alltid mindre viktiga sysslor som helt plötsligt känns väldigt viktiga, som att uppdatera hemsidan.

Får väl försöka skriva snabbt ;)

Måste skriva om förra onsdagen då Yla gjorde sitt livs första markering. Det gick inte direkt smärtfritt, bokstavligen. Hon är fortfarande rätt halt pga av det som nu är diagnostiserat som något vårtlikt i ena kanten av en av vänstertårna som nu har spruckigt och tydligen gör väldigt ont. Yla är pigg i övrigt och det märktes att hon var uttråkad så jag tyckte att hon skulle få jobba lite med huvudet. På tisdagen hade vi kört en del lydnad vilket gått jättebra, det visade sig dock att det hade varit väldigt kul för Yla för nu var hon som ett frimärke på mig. Vi kämpade på med en öppen fiiggurant en bit framför Yla, men ingen egentligen reaktion, vi provade en dold lite längre bort men då gick hon inte fram. Tillsist körde vi en dold men med öppen mark mellan legan och mig. Då sprang hon ut, knep rullen och kom till mig när jag ropade, gjorde en klockren avlämning, och sen sabbade husse alltihop, nåja yla sprang fram och fick sin belöning. Körde två till efter det, klockrent, hon sprang ut jag ropade hon kom med rullen, beröm och sen race med hussen mot figgen, jag stannade efter någon meter men Yla fortsatte med full fart. Superskoj!

På lördagen var det iläggning av farsans båt, det hela avslutades med en premiärtur på kvällen. Yla fick följa med för att damma av sjöbenen inför skåneresan. Som vanligt tog hon allt med ro förutan det hatade plastdäcket. Väl i sittbrunnen så la hon sig på golvet och sov medans vi tuffade runt i kvälssolen. På vägen hem så tröttnade hon på golvet och hoppade upp på soffan (är ingen båtblogg det här ;). Där låg hon sedan och halvsov ett bra tag, helt plötslig så sätter hon sig och stoppar ut nosen utanför relingen, först reagerar jag inte men jag ser hur intensiteten i nosandet ökar. Tänk om det faktiskt vore så att hon har någon in snoken tänker jag, fast det är väl någon sjöfågel förståss. När vi rundar nästa udde behöver jag inte fundera längre. Yla fortsätter nosa intensivt och hennes nos pekar klockrent på en lien segelbåt som guppar i viken. Även om det är något hundra meter kvar till båten så kan jag se att det rör sig i den. Panbiff till vovven!

Oj nu tänker väl alla, lättlurad husse, bara sammanträffande, kan väl medge att jag inte var helt övertygad själv, men sen gjorde hon det en gång till, halvsov, satte sig upp nosade intensiv och där kom båten, tjoho!

Hon var i alla fall mycket mindre halt idag, så nu börjar det kännas hoppfullt inför lägret. Har köpt mig en sylvass men trubbig(!) tass-sax så nu är det hårfritt mellan tårna. Inget ont som inte har lite mer ont till husse med sig. Nej nu skiter jag i packandet och går ut med hunden.

Citat från passagerare i suven ”som att åka blå tåget på grönalund”, tack syrran. Alla bara skrattar hoppas det är åt bilen :P

Äntligen bil!

Efter nästan ett år utan egen bil så är jag åter utrustad med en automobil. Som stockholmare fanns det ju bara ett val, klart det ska vara SUV! Nu blev det ju kanske inte den största varianten…

Ska hämta bilen först på måndag så det är ytterligare en helg i cykelns tecken. Hade sett fram emot att träna i helgen, gå en långpromenad i skogen, kanske åka in till stan och strosa runt i vårvärmen. Men Yla vart halt i onsdags och även om det är bättre nu så är det inte bra än. Hon verkar ha fått en stort sticka i tassen. Såg redan i tisdags att hon hade ett tacktfel när hon gick, letade i tassarna men hittade inget så jag antog att det var nån stukning från dagis. Onsdags morgon så var det mycket värre, var dum nog att anta att det satt i benet så jag kollade inte tassarna förens Yla visade mig genom att slicka i tassen. Bara för husse att krypa till korset och erkänna att jag slarvat med tassvården. Klippte tasshåret för två veckor sedan, men var rätt slarvig i tassen. När jag nu verkligen klippt rent som jag borde gjort från början så var såret jättetydlig. Renklippningen och sårtvätten har iaf fått ner svullnaden hon haltar fortfarande en hel del men det går åt rätt håll. Har inte trott på det där med tassklippning då jag ansett att naturen väl har satt dit håret av en anledning, men det har med tiden blivit uppenbart att hårväxten i Ylas tassar verkligen inte kan ses som naturlig. Det blir till sist som en matta i tassen vilket leder till att de inte luftar och man kan till och med känna en tydlig tasslukt då man klipper klorna. Nu är där i alla fall relativt hårfritt.

Det positiva med händelsen är förutom att jag fick en läxa att vi tränat mer hantering. Det ömmade rejält i början och hon ville gärna dra undan tassen, men hon finner sig att jag tar tassen igen och försöker inte dra sig undan behandlingen. Efter kvällspromenaden la jag henne på sidan i duschen spolade rent tassen, pillade bort sårskorpan (som var full med smuts) sa åt henne att ligga kvar och gick och hämtade sårrengöringen. Hon låg kvar på sidan när jag kom tillbaka!

Har säkert skrivit tidigare att jag klipper hennes klor överdrivet långsamt. Har varit bästa sättet att få henne lugn. I början var jag stressad klippte en klo gav godis, nästa klo godis, resultatet vart bra typ fyra klor, sedan var inte godiset tillräckligt intressant kampen började, klipp i pulpan kom som brev på posten. Nu klipper jag varje klo med minst tre klipp. Dels det raka klippet och sedan två för att ta bort de vassa kanterna. Resultatet är noll klippta pulpor, nyklipta kor som inte rivs och en hund som är på gränsen att somna under behandlingen. Dessutom innebär lugnet att jag i normala fall hittar små sår och stickor på en gång. Sen är det klart att det är en del ryck i bakbenen när jag tar de tassarna men hon ligger kvar. Sen är det ju förstås så att det inte finns på kartan att hon får resa sig. Och det vet hon.

Vart lite apporteringsträning idag i alla fall körde kort avstånd pga av hältan och koncentrerade mig på avlämnandet. Kör klickern där med klick precis då jag greppar föremålet med förhoppningen att hon kopplar att det är överlämnandet som är värt något. Försöker hålla fram handen í en position så hon kan placera föremålet i min hand så att jag inte ska behöva sträcka mig efter det.  Fungerar super, en gång släppte hon för tidigt men då var min hand bara någon decimeter ifrån, hon fick göra om den då blev det perfa. Känns som vi är redo för att flytta föremålet till en figgurant i stället.

Yla har fått tre halvsyskon!

Grattis Josefine!

Se dem på www.akita-in.com

Yla gjorde sin första rullemarkering igår! Var på djuraffären (som vanligt, ligger ju p vägen hem från dagis), Yla stog som vanligt och hängde över disken och hoppades på godis. Istället fick hon mitt kvitto av expediten som hon apporterade till mig! Kanske inte gills, nåja hon skällde inte på hela besöket trots att folk tog kontakt med henne.

Känner att jag måste förtydliga efter föregående inlägg att Ylas problem med människor handlar om kontakten med människor, när främmande personer försöker ta kontakt med henne, eller som det nu blivit i söket när hon ska gå den sista metern. Vi har åkt i fullproppade tunnelbanevagnar då hon ligger på sidan och sover mitt bland folket. Det samma gäller min motivation, det är inte så att jag inte gör någon ting alls, men då jag under hela året jag tränat räddning bara haft bil sporadiskt har det ibland betytt att jag har åkt kommunalt till träningarna vilket inneburit mellan en timme till vid ett tillfälle tre timmars färdväg enkelt. Jag har även dålig samvete över alla dessa mil i lånad bil, samåkning med nerskitade säten och bök för andra. Tack alla som ställt upp!

Anledningen till att motivationen varit låg ett tag handlar dock inte om restid (de lägger de flesta ner massor på) inte om de problem som finns framför oss det är snarare att jag inte känt att jag haft någon lösning, ingen ide på hur jag ska komma framåt.

Nu verkar det dock (kanske pga av träningsuppehållet) som om Yla börjar få tillbaka sitt självförtroende och sin balans igen. Så till helgen så blir det träning, får se vad. Och so sagt med bil så blir det nog några roliga kurser.