Lägerabstinens

Som vanligt efter ett lyckat läger befinner man sig mellan den verkligheten som kallas vardag och det som för ett par dagar var en liten minivärld på lägret. På tre dagar och mindre än 5 mils resa kan man få hjälp att finna sig själv, och då nerstoppad på de mest oväntade ställen. Åkte till lägret med blandade känslor. Å ena sidan hade jag sett fram emot lägret länge, å andra sidan så kändes det inte helt kul att åka på räddningsläger med en hund som kommit på att hon nog egentligen inte gillar människor.

Lägret började med en övning för färdiga räddningshundar. Övningen skedde på raffinaderiet i Nynäshamn, mycket intressant miljö. Var väldigt lärorikt att se hur organisationen fungerade och inte fungerade. När övningen var slut hann jag med att gå en kort tur med Yla bland den rykande ångan och de bubblande rören. Yla visade stort intresse för vissa ljud, men vart inte skraj. Innan hon fick hoppa in i bilen så hälsade hon nyfiket på gänget som stod och väntade. Hon var väldigt framåt och hoppade upp med framtassarna på ett tiotal människor. Kändes som en stor sten föll från mitt bröst.
Yla hoppade tveklöst in i bilen efteråt, där väntade nämligen 48 pizzor!

Kändes lite grymt att ha henne i bilen bland all mat, men Yla tog sin hämnd senare. När vi kommit till campingen och ätit klar så kom det nämligen rapport om att Yla var i köket. Hon hade lyckats öppna dragkedjan på sin tygbur, och sedan smitit bakom ryggen på min rumskompis då han gick in i rummet. Hon lyckade göra om den rymningen och den gången öppna rumskompisens kylväska och norpa åt sig ett köttben som var tänkt till hans hund.

Resten av de tre dagarna ägnades åt gruppvis sökträning. För Ylas del innebar det framför allt att se till att områdena rekades ordentligt. Även godisbelöningar såg hon till att kolla av. Det var verkligen kul att se hur hon växte i flocken. Hon fick även några enkla sökövningar och även prova på att lyftas och hissas i sele. Något som hon såg lite för bekväm med.

Efter lägret så känns det jätte bra. Kommer kunna köra igång försiktigt med lite sökträning och kanske till och med lite markeringsövningar. Vi har massor att lära kvar och även om det inte blir någon räddnings Akita så märks det att hon har kul igen. Dessutom så hade jag jätte trevligt med ett super kul gäng!

Tack!
 

Sabbat spår

Veckorna springer iväg. Har varit lite lungnare på träningsfronten ett tag. Gick dock ett spår för lite drygt en vecka sedan. Var dax att se om tacktern fanns kvar. Gick utmärkt trots oönskad störning. Någon hade nämligen trampat sönder spårstarten. Yla tog det ändå galant. Spåret var lagt på snö som smält undan tills vi gick spåret (ca 4timmar). Yla gick  bra men hamnde hela tiden ca en meter ovanför spårtjärnan. Jag såg dock en tydlig skillnad på när hon gick i tjärnan och inte! Tyvär missade vi en vinkel på slutet (osnitslat spår förståss), Yla lyckades inte riktigt reda ut det, men vi fann på spåret lite längre fram och fann till sist spår slutet, uppknytet i ett träd! Någon tyckte tydligen inte om våran aktivitet. Vart dock en höjdare för Yla, att se oss klättra i träd för att sedan kasta ner en klöv var helt klart succe!.

Laddar nu inför rädda påsken. Blir antagligen inget sök för Yla som nämnt tidigare, känns ju lite trist, men kommer säkerligen bli väldigt lärorikt. 

Sökslut

Har varit tyst på hemsidan ett tag. Var fullt upp förra veckan och förra helgen så inträffade ett stort bakslag i räddningsträningen som tagit lite tid att smälta.  Vi i träningsgruppen hade besök av en väldigt duktig instruktör från Skåne. Var en helg vi alla sett fram emot. Kändes bra att vi kommit framåt också sedan hans föra besök. Jag hade dock två saker som gnagde lite. Det ena var att det inte känts som om jag kommit framåt med Yla och främmande människor i vardagen. Det andra var att jag fortfarande har problem att ställa krav på Yla. Ett sitt innan start leder till olydnad under söket osv. Kändes inte som om jag ställt speciellt stora krav, ändå så vart det krångel.På onsdagen körde vi teori. Yla var med och kändes relativt harmonisk trots att hennes hem var invaderat av folk.

På torsdags kväll började vi med lite arbetslydnad. Enklare saker, fot med störningar, kontaktövningar. Det kändes rätt bra med Yla, hon var med och jag kände att vi hade skaplig kontakt. Det kändes dock som det fanns en liten anspänning hos henne, vad kommer för krav näst (fanns förståss hos husse med). Efter lydnaden stoppades Yla i bilen ett kort tag. Sedan tog jag ut henne och värmde upp henne några minuter. Kändes jättebra, vi hade bra kontakt och hon nosade mot området och ville jobba. Vi fick signal att passera hela området till starten. Yla gjorde en tydlig markering på vägen dit. Yes tänkte jag, den där kommer vi plocka direkt efter start. Sen starta vi. Vi gick neråt, Yla visade intresse på samma ställe som tidigare, men väldigt svagt. Jag vill ha tydligare markeringar och gick vidare. Samma sak i slutet av området. Hon tittar tydligt på en punkt men visar inget intresse att vilja gå dit.  Till sist får vi något halvtaffligt drag och hon får en figurant. Vi skyller det hela på en dålig dag. Känslan hos mig var dock inget bra. Hon har aldrig tidigare varit så ointresserad i söket.

Fredagen spenderas utan hund som turist i hemstaden. Känslan från gårdagen började gå bort och förhoppningarna inför kvällens träning växte. På kvällen är det nytt område. När det är Ylas tur så värmer jag henne igen, allt känns bra. Men då vi ska starta så sitter det en hare 30 meter framför Yla, mitt i blickfånget. Haren vägrar flytta på sig. Alla försöker skrämma haren utan att trigga Yla ytterligare. Till sist så hoppar den lugnt iväg. Jag tar undan Yla ett tag och vi startar om. Det är tydligt att Yla minns haren, men hon börjar iaf söka. Det hela går lite knackigt då hon pendlar mellan sök efter människa och spår efter hare. Efter lite trixande så får hon till sist en figgurant. Jag håller kvar Yla någon sekund medans figguranen lockar med leksaken för att gör Yla ännu mer intresserad. Yla blir lite osäker av att det inte är som vanligt, men springer fram tveklöst till figgen. Nästa figge ligger i en hög säckar. Yla får vind och jobbar sig lite tveksamt upp i säckarna. Väl där så leker hon glatt som vanligt. Helt plötsligt så skriker hon till, lämnar figguranten och söker trygghet i gruppen. Gruppen ser att hon blinkar med ena ögat, men efter undersökning med ficklampa så kan ingen skada noteras.  För att det ska bli ett positivt avslut för Yla så kör vi med en springande figgurant. Figguranten springer, Yla släpps, hon springer efter figgen lägger sig men Yla stannar ett par meter innan figgen. Vi testar ett par gånger på lite olika sett. Tillsits ska vi testa att jag springer och en i gruppen håller Yla, då går naturligt vis hennes tjänstetecken upp, hon blir skraj och vänder om och markerar bett på figgen. Altså figgen känner tänderna runt sitt finger, men hon biter inte. Vi avbryter träningen och det bestäms att all vidare sökträning läggs på is för Ylas del. Hela träningssituationen har blivit obehaglig för Yla.

På söndag så kör vi miljöträning. Yla är på som aldrig förr. Alla momenten går jättebra och det känns verkligen att hon har växt i sitt självförtroende och att våran kontakt är mycke bättre. Som avslut så håller instruktören respektive hund medans föraren springer och gömmer sig. Det var sagt redan innan att Yla skulle hoppa detta sökmoment. Jag står dock så att hon kan se övningen, jag hoppas att hon iaf ska se lite nyfiken ut, men ist sänker hon svansen så fort hon ser figuranterna springa. När alla har sprungit och Yla inser att hon slipper så lägger sig svansen genast på ryggen igen. Veckan efter har jag inte sett någon större skillnad i vardagen. Hon är intresserad av allt och alla i sin omgivning, väljer att inleda kontakt med vissa ignorerar andra men inget tecken på rädsla.

På torsdag är vi med på träningen utan att träna sök. Yla springer genast upp på en gallertrappa. Hon rör sig självsäkert i miljön. När gruppen kommer så hälsar hon och leker med vissa i gruppen. Hon får vara med och rekognosera området. Vi bollar runt lite med hennes tygknut. Hon ser glad och harmonisk ut. När knuten hamnar på hennes rygg så sträcker en i gruppen handen över Ylas huvud för att ta knuten. Yla backar omedelbart fäller svansen och börjar skälla (var samma person som hon fick något i ögat när hon lekte med, och som höll hennes tjänstetecken då hon var skraj). Tar ett tag innan det löser upp sig igen, men sedan är det full fart igen.

Målet framöver blir nu att försöka reparera Ylas föreställningar om söket. Förhoppningen är att det ska gå att köra sök framöver men bara på skoj. Alla räddningsplaner för Ylas del är nu över. Det som hänt är resultatet av en lång kedja av händelser vilket verkligen ska belysas. Vi har kört först skogssök och sedan räddning i stort sett en till två gånger i veckan i ett år. Det har gått superbra, hon har inte visat rädsla mot figguranter tidigare så det går med andra ord alldeles utmärkt att köra sök med även en Akita (självklart beroende på individ). Men inom räddningen så kan vad som helst hända, människor i chock beter sig konstigt, föraren kommer vara belastade med stress och miljöerna kan vara väldigt konstiga. Trots allt detta så måste en räddningshund ha inte bara psyke och träning för att klara påfrestningarna utan framför allt en otrolig vilja att komma fram till den person som är försvunnen. Den hunden kommer Yla aldrig att bli.

Har dock varit en fantastiskt lärorik resa och det har gett mig och Yla massor. Yla är fortfarande den hunden jag drömt om i över 10 år!

Nu är dt dags att packa spårselen och ge sig ut i snöyran!               

Perfekta sitt!

Nu jävlar vart det sitt innan starterna. Tog Yla ur bilen, lät hennne pissa av sig, tog på tjänstetecknet och gick med kortare koppel in på området, inga ryck eller drag, bara lite kortare så hon kom lite närmare mig, resultatet inget nosande mer focus. Sitt ledde till att hon satte sig omedelbart. Gick fram med henne, försökte initiera sök, släppte på, ingenting... Till sist tar hon slött ett kort varv. Kallade in, ny start, nu springer hon ut... ...längre och längre ut... Inkallning (hon var ca 100meter bort), ingen reaktion, sen börjar hon jobba tillbaka mot mig, noggrant avsökande hela området, nästan framme får hon vittring av figgen, hon låg ca 20 meter från start.

Återigen ingen direkt kontrollkänsla, men mycket bra arbetat av Yla. Det var förstås ett medvindsskick så hon måste passera figgen för att få vittring, meningen med övningen var att lära hunden att jobba ut självständigt, kan väl säga att det är ett moment vi nog inte behöver träna speciellt mycket på ;)

Körde tre motvindsskick sedan, bara för att träna starter. Tanken med träningen var att jag ska hitta ett bra sätt att starta hunden så att det altid blir ung lika så att Yla vet vad som förväntas av henne. Blev bättre och bättre så nu har vi ett koncept. Hon har doch inte riktigt fattat att det är området framför henne som skall sökas av. Nästa träning blir det att förstärka med x-figgurant, eller popp-upp! Tanken är absolut inte att få fram raka skick utan bara att lära hunden att fokusera på det område som den skall söka av.  Målet är en hund som jobbar självständig i ett bestämt områda. Förarens jobb är att övervaka att hunden söker av hela området men även att ha koll på hunden så att den inte springer in i andra osäkrade områden.